Johan Kristian Homan då och nu

Fick av en slump en gammal Homandeckare i min hand som kom ut 1997 närmare bestämt. Eftersom jag aldrig läst något av Jan Mårtenson tidigare så blev jag nyfiken och satte igång med läsandet. Jag har snart läst ut boken, Högt spel, och tänkte sedan fortsätta med Mårtensons deckare från 2015, Medicis ring, för att avsluta jämförelsen med hans senaste deckare som kommer ut om någon vecka. Jag kan dock säga redan nu efter bara den första boken att det är trevlig avkoppling även om en bok från 1997 kanske känns lite dammig. Mer skriverier om Homan kommer framöver efter genomläsning av 2015 och 2016 års böcker.

Homan x 3:

Högt spel     Medicis ring     Silverapostlarna

 

Annonser

Det andra ansiktet av Mari Jungstedt

Det andra ansiktet

En ny Anders Knutas-deckare kom ut nu under våren och man blir definitivt inte besviken. Knutas är en sympatisk bekantskap, lugn, trygg och rutinerad. Han och polisteamet ställs inför mord som har en sadomasochistisk stämpel. Två män hittas mördade, en på Gotland och en i Stockholm, men DNA visar att det är samma mördare men frågan är om det är en man eller kvinna som är förövaren. Dessutom undrar polisen om det är överlagt mord eller en olyckshändelse. Privat knakar det i förhållandet mellan Anders Knutas och Karin Jacobsson då hans före detta fru Line dyker upp i Visby och får honom att bli totalt förvirrad.

Jungstedts deckare är faktiskt trivsamma att läsa samtidigt som det handlar om brutala mord konstigt nog. Enligt min uppfattning är det persongalleriet som gör böckerna till en trivsam läsning. Den lugne och trygge Anders Knutas, den sympatiska Karin Jacobsson, den ständigt ätande kriminalkommissarien Martin Kihlgård från Rikskriminalen med flera i teamet kring Knutas. Ibland tycker jag emellertid att det kan bli lite för mycket privatliv och lite för lite utredning men det är säkert en balansgång och det är självklart enbart min subjektiva uppfattning. Andra läsare uppskattar säkert att få gräva ner sig i huvudpersonernas privata sfär.

Det andra ansiktet är den tredje deckarromanen som jag läser av Jungstedt och hon följer samma mönster i upplägget i samtliga böcker. Berättaren växlar mellan en osynlig, mördaren och eventuella andra figurer. På ett sätt reagerar jag lite negativt över att mördarens berättelse varvas med de andras eftersom jag egentligen inte vill veta allt det här om hen såvida det inte är utredarnas berättelse om vad de fått fram. Men jag vänjer mig lite vid det här berättarsättet och det är ju dessutom tydligt att det är Jungstedts sätt att skriva på. För övrigt är den här boken precis som hennes tidigare böcker väldigt lättlästa och man kommer snabbt in i handlingen det går dessutom snabbt att ta sig igenom hennes deckare. Jag läser gärna hennes nästa bok i serien och betyget blir 4-.

Den du inte ser av Mari Jungstedt

den-du-inte-ser

Jag köpte min första deckare av Mari Jungstedt på årets bokrea och föll direkt. Därför fortsätter jag nu med en tidigare krimiroman av henne som kom ut 2003 (i pocket kom den 2004). Kommissarie Anders Knutas är huvudperson omgiven av sitt team hos Gotlandspolisen. Teamet ställs inför en seriemördare som dödat tre kvinnor på ett mycket brutalt sätt. Kvinnorna tycks från början inte ha något gemensamt men allt eftersom historien rullar på får man som läsare reda på en liten mellanstadiekille som utsatts för mycket brutal mobbning av en grupp tjejer. Aha, tänkte jag då. Då förstår jag att bakgrunden till morden rimligtvis handlar om hämnd.

Gotland står precis inför sommarsäsongen med mängder av turister som kommer att invadera ön men morden påverkar situationen för de lokala näringsidkarna eftersom morden självklart skapar ett riksintresse. Och att då bege sig till ön med en seriemördare lös lockar inte folk direkt.

Historien får en dramatisk upplösning med stort polispådrag och påminner faktiskt till viss del om den senaste boken hon skrivit om Knutas och som jag läste för inte så länge sedan. Brist på fantasi kanske, även om det skiljer cirka tio år mellan böckerna. Även den här boken bjuder på växlingar mellan en osynlig berättare och mördarens historia då man får gå in lite i hans huvud och följa hans tankar, och hans berättelse, bit för bit, om den svåra mobbning han utsattes för som barn.

Den du inte ser må var tio år gammal men det är trots det en mycket bra nagelbitare med ett persongalleri man gärna möter flera gånger. Jag tycker också att den här boken har en bättre balans mellan karaktärernas yrkesliv och privatliv. Jo, jag kan faktiskt få nog av polismäns- och kvinnors privatliv särskilt om jag tycker att privatlivet tar så mycket plats att det sker på yrkeslivets och polisarbetets bekostnad. Det är helt enkelt så att jag läser deckare för intrigens och mordgåtans skull och inte för att fördjupa mig i utredarnas privata sfär. I alla fall får boken betyget 4.

BloddroppeBloddroppeBloddroppeBloddroppe

 

Den man älskar av Mari Jungstedt

den-man-alskar

Den här krimiromanen är visserligen inte helt ny då den gavs ut 2014 på Albert Bonniers förlag men den är väl värd att läsa. Boken är den tolfte i ordningen i Jungstedts serie om Gotlandsbaserade kommissarien Anders Knutas. Han har ett nära samarbete med kollegan Karin som han också har ett förhållande med. Tillsammans med de andra kollegorna i teamet ställs de inför en serie brutala mord och inleder jakten på en seriemördare. En kvinna hittas död i Bästeträsk på norra Gotland och det visar sig att hon har skjutits ihjäl med en bultpistol som man vanligtvis använder vid slakt av stora djur. När utredningen av mordet drar igång leder undersökningen till gården Gaustäde, en vacker gammal 1700-talsgård, där Julia Ramberg föder upp lamm. Hennes släkt har levt på gården i generationer men nu hotas den, och Julia, av en försäljning. Det är hennes två äldre syskon, Maria och Daniel, som vill sälja. Allt eftersom polisutredningen fortsätter visar det sig att morden har koppling till gården och familjen Ramberg. Julias försvunne lillebror Elias som alla trott var död efter en klättringsolycka ger några livstecken ifrån sig, men kan det verkligen vara så att han lever?

Kan man säga att en deckare är trivsam? Morden är brutala och en seriemördare går lös men Jungstedt skriver på ett sätt som gör att man genast fattar tycke för huvudpersonen Knutas. Han är erfaren, skicklig, trygg och mycket sympatisk. Miljön är lockande och man kan verkligen se den gamla gården framför sig när man läser med alla får och lamm som betar på ängarna. Jag får verkligen lust att besöka ön trots att man möter torpeder, missbruk, incest och en synnerligen brutal misshandel under läsningens gång. Jag vill bara säga att den här boken är bara så bra! Det blir betyget 4 av 5 möjliga.

BloddroppeBloddroppeBloddroppeBloddroppe

Rörgast av Johan Theorin

Rörgast

Törs man åka till Öland mån´tro? Rörgast är sista delen av Johan Theorins serie i fyra delar om Öland. Sedan gammalt har familjen Kloss pengar och mark på ön och de är fortfarande en familj att räkna med. De äger bland annat ett stort hotell och en campingplats men allt som rör sig kring dem tål inte att granskas på hur nära håll som helst.

I början av 1930-talet ska pojken Aron Fredh resa till Amerika med sin styvfar Sven men efter ankomsten dit berättar styvfadern att de inte kommit till Amerika utan befinner sig i Stalins Sovjet vilket är ”det förlovade landet” för den övertygade kommunistsympatisören Sven.

Den gamle skepparen Gerlof Davidsson träffar Aron som ung då de båda hjälper till med en märklig jordfästning av en av bröderna Kloss. Sextio år senare dras den åldrade mannen med stort civilkurage in i de händelser av våld och mord som inträffar på ön. Gerloff agerar lite som privatdetektiv och han kommer att spela en viktig roll i händelseutvecklingen.

Flera olika personers agerande samspelar parallellt och det framgår efter ett antal sidors läsning att det inte bara handlar om en mördare utan flera stycken. I ett av fallen kan jag faktiskt förstå varför personen ifråga vill hämnas och när man har läst hans historia kan han till och med få mig att känna viss sympati. Handlingen är välskriven och spännande och persongalleriet är intressant. Man möter den väldigt osympatiske Kent Kloss, en mystisk ”hemvändare” och inte minst den mycket sympatiske Gerloff Davidsson som trots sin aktningsvärda ålder börjar att rota i händelserna som utspelar sig sommartid strax före millennieskiftet 2000. Boken är mycket bra och jag rekommenderar den varmt. Betyget blir därför 4 av 5 möjliga bloddroppar.

BloddroppeBloddroppeBloddroppeBloddroppe

Somliga linor brister av Varg Gyllander

Somliga linor brister

Hur det går till att undersöka en brottsplats tycker jag är intressant och den här boken har faktiskt en kriminaltekniker som huvudperson, Ulf Holtz. Han är skicklig och erfaren och tillsammans med kollegan Pia Levin letar han efter spår som kan leda till mördaren. Tre unga människor skjuts ihjäl i Stockholm och man kommer fram till att det borde vara samma person som mördat ungdomarna. Frågan är emellertid varför de mördades och om det finns någon gemensam nämnare mellan dem, och självklart vem som sköt dem.

Jag tycker som sagt att det är intressant med kriminalteknik och i Varg Gyllanders krimiroman får en som jag mitt lystmäte. Emellertid blir det bitvis nästan lite för mycket detaljer som förtar spänningen något och som gör att jag upplever intrigens tempo som ganska låg. Somliga linor brister är Gyllanders debutroman som kom ut 2009 på Bra Böckers förlag, och det är också första boken som jag har läst av honom dock med lite blandade känslor. Grundidén är spännande och intressant. Boken har bra och trovärdiga personbeskrivningar och miljön backar upp intrigen även om ”huvudstadens” namn inte nämns, men med viss ”slutledningsförmåga” förstår man att det handlar om Stockholm.

Jag kommer definitivt att ge författaren en andra chans även om det bitvis kändes lite segt under läsningens gång. Betyget blir godkänt men inte mer och den får därför 3 bloddroppar av mig.

 

BloddroppeBloddroppeBloddroppe

Nattfåk av Johan Theorin

Nattfåk

Familjen Westin har lämnat Stockholm för Öland. De har köpt en gammal fyrväktargård från 1800-talet, Åludden, med tillhörande fyrtorn. Katrin och Joakim Westin med sina två små barn Livia och Gabriel har precis flyttat in i gården. Det är senhöst och snart december och vinter och med vintern kommer fåken som är den storm som då hemsöker ön. Det finns sägner om Åludden och den kusligaste berättar att till jul återvänder alla som dött på gården dit. Katrin och barnen flyttade till gården först medan Joakim arbetade kvar i Stockholm och tog reda på det sista som fanns att göra i deras gamla hus men nu har även han flyttat till ön. Emellertid måste han upp till Stockholm för att hämta de sista sakerna från huset och städa ur källaren. Meningen är att han ska sova över hos sin mor i Stockholm och sedan åka hem till Åludden. Han försöker att ringa Katrin men får inget svar men så plötsligt svarar en röst som visar sig vara en polis. Det har skett ett dödsfall i familjen då parets dotter Livia har drunknat. Joakim blir chockad och förtvivlad vid beskedet och beslutar sig för att köra ner till Öland direkt på kvällen. När han kommer hem till gården möts han av polisen Tilda Davidsson. Familjen har tagits om hand av grannar och de beger sig dit, men när Joakim väntar sig att få träffa sin fru kommer i stället dottern Livia mot honom. Det var inte Livia som drunknade utan hans fru Katrin visar det sig. Chocken är total. Men var Katrins död en olycka, ett självmord eller var det rent av mord?

Ett kriterium på att en deckare är riktigt bra är jag jag sträckläser boken från pärm till pärm. Men tyvärr gäller inte det riktigt för Nattfåk. Det tog mig drygt halva boken att verkligen fångas av handlingen och att börja läsa den riktigt koncentrerat. Visserligen fanns spänningen där redan från början och den var även delvis kuslig men det kändes som om handlingen spretade åt lite för många håll. Jag funderade hela tiden på vad det var för typ av bok, en spökhistoria, en deckare eller både och? Och mitt svar är att det är både och. Boken har en intressant miljö, ett intressant persongalleri och har egentligen en bra historia men den spretar som sagt för mycket åt olika håll, tycker jag. Sedan är jag visserligen medveten om att den utsågs till ”Årets Bästa Nordiska Kriminalroman” när den gavs ut 2008, men, men. Nattfåk är värd att läsas men den får bara 3 bloddroppar av 5 möjliga av mig tyvärr, men det är ju faktiskt godkänt enligt min betygsskala.

 

BloddroppeBloddroppeBloddroppe