Den blå pelargonen av Agatha Christie

Den blå pelargonen

Den blå pelargonen är en novell av Agatha Christie som kommit ut på Novellix förlag i översättning av Helen Ljungmark. Det börjar med en middagsbjudning med Miss Jane Marple som gäst. Värden, överste Bantry, berättar en spökhistoria där en mycket neurotisk och besvärlig kvinna avlider. Men självklart vet miss Marple bättre och kan berätta för de övriga middagsgästerna hur det hela gick till. Novellen är en trevlig liten bekantskap så typisk för Christie, och miss Marple ska jag erkänna har alltid varit en favorit bland Agatha Christies privatdeckare. Det finns tre noveller till av Christie som Novellix har gett ut: Ett vattentätt alibi, Diomedes hästar och Döden i floden.

Annonser

Stängd kista av Sophie Hannah

Första boken om Hercule Poirot skriven i Agatha Christies anda av Sophie Hannah, Monogrammorden, blev en besvikelse. Poirot kändes alltför främmande  och boken bjöd på en helt sanslös mordhistoria som jag trodde aldrig skulle ta slut. Nu har jag gjort ett nytt försök med Hannahs andra bok om Poirot, Stängd kista, som kom ut på svenska 2016 i översättning av Helen Ljungmark.

Den här boken kändes lite bättre att läsa då Poirot framställdes på ett sätt som mer överensstämmer med hans ordinarie jag i Christies böcker. Självklart ska man inte jämföra en genial deckarförfattare som Agatha Christie med en modern motsvarighet, men ändå. Själva mordhistorien är inte lika sanslös som i den första boken men visar sig ändå vara långsökt och inte så trovärdig. Bokens berättarjag är Poirots nye vapendragare Edward Catchpool som är kommissarie vid Scotland Yard. Catchpool gör själv en tillbakablick till händelserna i Monogrammorden och vad som hände med hans rykte som polis och utredare efter Poirots insats. Alltså inte till hans fördel. Eftersom Poirot är det geni han är i ”mordlösarsammanhang” så behöver han tydligen en mindre smart parhäst, Catchpool.

Mycket i historien är självklart i Christies anda. Det är överklassmiljö hos en hertigfamilj på Irland. Änkehertiginnan Playford är även barnboksförfattare med en säregen sekreterare till hjälp. Där finns också hennes vuxna barn med respektive samt inbjudna gäster, däribland Poirot och Catchpool. Och de undrar varför de har bjudits dit. Självklart har man tjänstefolk och som kanske inte framstår som överdrivet smarta vilket jag tycker är något som brukar förekomma i Christies böcker, fördomsfullt. Men ett undantag finns ifråga om den nye hertigen Playford som inte verkar ha alla hästar hemma han heller så hertig han är.

Änkehertiginnan Playford tillkännager en kväll att hon ändrat sitt testamente till förmån för sin sekreterare. Senare samma kväll hittas han mördad men är det på grund av det nya testamentet? Poirot är som sagt mer av sitt vanliga jag men jag tycker att han får hålla sig alldeles för mycket i bakgrunden förutom i sista kapitlet som innehåller den obligatoriska samlingen av alla misstänkta och själva upplösningen där mördaren avslöjas, som det brukar vara. Den här boken är klart bättre än den första men den känns ändå nästan lite löjlig, vilket i och för sig kan bero på att jag förmodligen har vuxit ifrån den här typen av pusseldeckare som jag fullkomligt slukade som tonåring. En medelmåttig deckare tycker jag. Betyg: 3

Monogrammorden av Sophie Hannah

Monogrammorden 2015

1920-talets London. Under sin sedvanliga torsdagsmiddag på Pleasants Coffee Shop råkar Hercule Poirot på Jennie. Hon är jagad, rädd och påstår att hon kommer att bli mördad, men att mordet på henne är det enda sättet att skipa rättvisa. Samma kväll inträffar tre mord på det eleganta Bloxham Hotel. Tre offer påträffas i tre olika hotellrum vart och ett med en manschettknapp med ett monogram i munnen.

När jag var i tonåren slukade jag Agatha Christies deckarromaner om och om igen, men ju äldre jag har blivit ju mer har hennes böcker kommit att kännas lite väl dammiga med sina brittiska överklassmiljöer och stereotypa persongallerier. Emellertid tog nyfikenheten och en viss känsla av nostalgi över när jag läste om att man givit ut en helt ny Poirot-deckare för att uppmärksamma Christies 125-års jubileum i år. Hercule Poirot är trots allt en stor favorit bland alla de poliser och detektiver som löser mordfall i olika deckarromaner så det var med stora förväntningar som jag öppnade boken och började läsa. Jag såg verkligen fram emot att få träffa monsieur Poirot igen efter så många år.

Nu är ju boken inte skriven av Agatha Christie utan av en modern nu levande författare, Sophie Hannah, vilket i hög grad bidrog till min nyfikenhet. Hur väl hade Hannah lyckats åstadkomma en ny Christie-deckare? Ganska bra skulle jag nog vilja påstå. Det är en traditionell pusseldeckare och Poirot finns där med alla sina välbekanta egenheter även om jag kanske uppfattar honom som lite väl stingslig och smågrinig jämfört med hur han framställdes av Christie själv. Poirot samarbetar med en kommissarie som framställs som inte alltför aktiv och skarpsinnig. Handlingen vindlar sig genom många turer innan dramat får sin upplösning och mördaren kan gripas. En detalj irriterar mig dock och det är duandet av personer. Jag tvivlar på att man överlevde att dua monsieur Poirot eller en engelsk lady på 1920-talet men man säger genomgående du till varandra genom hela boken och det skär verkligen i mina öron. Det är möjligt att jag är för konservativ och att min bakgrund som svensklärare påverkar min reaktion, men, men. Boken får emellertid godkänt och den är värd att läsa om inte annat så för att Poirot alltid är Poirot.

Betyg: dödskalle 2, 75dödskalle 2, 75dödskalle 2, 75