Stängd kista av Sophie Hannah

Första boken om Hercule Poirot skriven i Agatha Christies anda av Sophie Hannah, Monogrammorden, blev en besvikelse. Poirot kändes alltför främmande  och boken bjöd på en helt sanslös mordhistoria som jag trodde aldrig skulle ta slut. Nu har jag gjort ett nytt försök med Hannahs andra bok om Poirot, Stängd kista, som kom ut på svenska 2016 i översättning av Helen Ljungmark.

Den här boken kändes lite bättre att läsa då Poirot framställdes på ett sätt som mer överensstämmer med hans ordinarie jag i Christies böcker. Självklart ska man inte jämföra en genial deckarförfattare som Agatha Christie med en modern motsvarighet, men ändå. Själva mordhistorien är inte lika sanslös som i den första boken men visar sig ändå vara långsökt och inte så trovärdig. Bokens berättarjag är Poirots nye vapendragare Edward Catchpool som är kommissarie vid Scotland Yard. Catchpool gör själv en tillbakablick till händelserna i Monogrammorden och vad som hände med hans rykte som polis och utredare efter Poirots insats. Alltså inte till hans fördel. Eftersom Poirot är det geni han är i ”mordlösarsammanhang” så behöver han tydligen en mindre smart parhäst, Catchpool.

Mycket i historien är självklart i Christies anda. Det är överklassmiljö hos en hertigfamilj på Irland. Änkehertiginnan Playford är även barnboksförfattare med en säregen sekreterare till hjälp. Där finns också hennes vuxna barn med respektive samt inbjudna gäster, däribland Poirot och Catchpool. Och de undrar varför de har bjudits dit. Självklart har man tjänstefolk och som kanske inte framstår som överdrivet smarta vilket jag tycker är något som brukar förekomma i Christies böcker, fördomsfullt. Men ett undantag finns ifråga om den nye hertigen Playford som inte verkar ha alla hästar hemma han heller så hertig han är.

Änkehertiginnan Playford tillkännager en kväll att hon ändrat sitt testamente till förmån för sin sekreterare. Senare samma kväll hittas han mördad men är det på grund av det nya testamentet? Poirot är som sagt mer av sitt vanliga jag men jag tycker att han får hålla sig alldeles för mycket i bakgrunden förutom i sista kapitlet som innehåller den obligatoriska samlingen av alla misstänkta och själva upplösningen där mördaren avslöjas, som det brukar vara. Den här boken är klart bättre än den första men den känns ändå nästan lite löjlig, vilket i och för sig kan bero på att jag förmodligen har vuxit ifrån den här typen av pusseldeckare som jag fullkomligt slukade som tonåring. En medelmåttig deckare tycker jag. Betyg: 3

Annonser
Det här inlägget postades i 1920-tal, Agatha Christie, deckare, Hercule Poirot, historisk miljö, Irland, Monogrammorden, polis, privatdetektiv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s