Lewismannen av Peter May

Lewismannen

Den här boken är visserligen inte helt ny men är trots det mycket läsvärd. Lewismannen kom ut på svenska 2014 i översättning av Charlotte Hjukström. Boken är den andra i Peter Mays trilogi om Fin Macleod och ön Lewis. Fin Macleod är en före detta poliskommissarie som återvänt till sin barndomsö Lewis i Yttre Hebriderna efter en familjetragedi där hans son omkom. Han planerar att rusta upp sitt gamla barndomshem. Väl tillbaka på Lewis träffar han sin gamla ungdomskärlek Marsaili och hennes son Fionnlagh. Marsailis far Tormod Macdonald har blivit dement och kastas ut ur sitt hem eftersom hans fru Mary/Marsailis mor inte står ut längre och problemet att ta hand om honom läggs på dottern.

Samtidigt har man hittat en död man i en torvmosse och man upptäcker att mannen varit död sedan 1950-talet. Dessutom visar det sig att han inte dog en naturlig död utan blev mördad. När polisen och rättsläkaren undersöker den döde mannen gör man ett DNA-test och upptäcker att han är mycket nära släkt med Tormod Macdonald men frågan är på vilket sätt. Tormod har inga syskon och möjligtvis kan den döde mannen vara kusin till honom eller något liknande.

Fin börjar undersöka fallet för att hjälpa Tormod och Marsaili och en livstragedi avslöjas. Vem är Tormod Macdonald egentligen och var kommer han ifrån? Och som sagt vem är den döde mannen i torvmossen? När Fin närmar sig sanningen dras även Tormods barnbarn och barnbarnsbarn (Marsailis barn och barnbarn) in i det hela när det förflutna kommer i kapp nutiden. Hela Tormods familj drabbas.

Boken är väldigt bra med en spännande mordgåta som får en lite överraskande upplösning. Miljöskildringarna är fantastiskt bra och får mig att vilja åka till Hebriderna för att uppleva miljön i verkligheten. Havet, de vindpinade husen, växlingarna mellan regn och sol och vinden som ingen på ön kommer undan. Romanfigurerna är verkligen trovärdiga och jag fattade tycke för dem ganska snabbt. Fin som återvändare, Marsaili som försöker skapa sig ett bättre liv efter makens död, hennes son som själv blivit far och Tormod som växlar mellan förvirring i nutid och minnena från förr. De är inte svartvita utan ganska komplexa, vilket i högsta grad även gäller själva handlingen. Boken är välskriven med ett lättillgängligt språk och jag drogs snabbt in i berättelsen. Sedan var det svårt att släppa den. Betyget blir därför 5 av 5 möjliga.

BloddroppeBloddroppeBloddroppeBloddroppeBloddroppe

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s