Monogrammorden av Sophie Hannah

Monogrammorden 2015

1920-talets London. Under sin sedvanliga torsdagsmiddag på Pleasants Coffee Shop råkar Hercule Poirot på Jennie. Hon är jagad, rädd och påstår att hon kommer att bli mördad, men att mordet på henne är det enda sättet att skipa rättvisa. Samma kväll inträffar tre mord på det eleganta Bloxham Hotel. Tre offer påträffas i tre olika hotellrum vart och ett med en manschettknapp med ett monogram i munnen.

När jag var i tonåren slukade jag Agatha Christies deckarromaner om och om igen, men ju äldre jag har blivit ju mer har hennes böcker kommit att kännas lite väl dammiga med sina brittiska överklassmiljöer och stereotypa persongallerier. Emellertid tog nyfikenheten och en viss känsla av nostalgi över när jag läste om att man givit ut en helt ny Poirot-deckare för att uppmärksamma Christies 125-års jubileum i år. Hercule Poirot är trots allt en stor favorit bland alla de poliser och detektiver som löser mordfall i olika deckarromaner så det var med stora förväntningar som jag öppnade boken och började läsa. Jag såg verkligen fram emot att få träffa monsieur Poirot igen efter så många år.

Nu är ju boken inte skriven av Agatha Christie utan av en modern nu levande författare, Sophie Hannah, vilket i hög grad bidrog till min nyfikenhet. Hur väl hade Hannah lyckats åstadkomma en ny Christie-deckare? Ganska bra skulle jag nog vilja påstå. Det är en traditionell pusseldeckare och Poirot finns där med alla sina välbekanta egenheter även om jag kanske uppfattar honom som lite väl stingslig och smågrinig jämfört med hur han framställdes av Christie själv. Poirot samarbetar med en kommissarie som framställs som inte alltför aktiv och skarpsinnig. Handlingen vindlar sig genom många turer innan dramat får sin upplösning och mördaren kan gripas. En detalj irriterar mig dock och det är duandet av personer. Jag tvivlar på att man överlevde att dua monsieur Poirot eller en engelsk lady på 1920-talet men man säger genomgående du till varandra genom hela boken och det skär verkligen i mina öron. Det är möjligt att jag är för konservativ och att min bakgrund som svensklärare påverkar min reaktion, men, men. Boken får emellertid godkänt och den är värd att läsa om inte annat så för att Poirot alltid är Poirot.

Betyg: dödskalle 2, 75dödskalle 2, 75dödskalle 2, 75

Annonser
Det här inlägget postades i Agatha Christie, deckare, England, London, privatdetektiv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s